Att jag som tidigare sa att jag gillar att vara ensam numera avskyr det? Alltså verkligen inte alls gillar att vara ensam. Kanske för att jag just nu blir ensam med mina tankar.

Tankar som just nu mest handlar om den jag inte är, men vill vara. Rent kroppsligt. Känner att min utveckling måste ske på den fronten också.

Den familj jag föddes in i är en familj jag inte längre känner har. Ja, en del är ju så klart mitt fel också att jag inte har ansträngt mig för att dom förstå vad jag går igenom nu. Samtidigt så är jag ju det svarta fåret. Konstig. Inte riktigt 100.

Samtidigt känner jag väldigt dåligt samvete över just det. Att jag inte bara låtsas.

Men, känner att jag har låtsas färdigt. Att jag har dolt det länge nog. ja, ibland liksom kommer jag inte för mig att rätta folk när dom använder mitt dödsnamn. Ibland så enkelt för att dom inte vet att Thea finns numera. Eller att jag inte i den situation orkar att ta ”fighten. En gång till. Men, kring dom folk som jag är med lite oftare, där säger jag till.

”Inte han. Om du måste köna mig så säg hon. Eller mitt namn”.

Nu bröts mitt negativa fokus av att jag bara blev tvungen att skapa. Har sett en bild i mitt huvud sen en dag eller så. Twin peaks på norska började det som. Vi får se hur det blev, måste torka. Edit: det blev rätt bra.

Är numera stolt ägare av två stycken rosa led-slingor á 20 meter styck med 8 olika funktions varianter. Kanske inte världens bästa kvalitet, räcker till det jag vill ha dom till. Får se om dom hamnar i ett verk (kanske inte) eller i min ateljé (högst troligast). Kan ju bli LÄTT hysteriskt med 40 meter pulserande led slinga med rosa ljus. Stirrade in dom lite väl mycket alldeles nyss. Typ snedtände.

Känner att jag utvecklas allt mer. Hela tiden. Händer nåt typ hela tiden. Satt just och dreglade över pennor. Ja. Pennor. Fantiserar vad jag kan rita med dom. ”ohh. Den kan jag göra [så] med.”

Ha det så underbart alla sötnosar.