Tårar som aldrig riktigt kommer. Som jag kämpar emot. ”nu ska jag göra saker” tänkte jag i ett svagt ögonblick. Ok, jag matade just tvättmaskinerna så att jag i alla fall ska se ren och hel ut på utsidan.
Människor jag saknar så det gör ont typ, då dom/den får mig att glömma det eländiga för en stund. Eller, så eländigt är det inte. Ändå gör det så ont. Och kanske inte bara för att dom får mig att glömma. Det finns ändå nånstans en medvetenhet om att ångesten är skräp i min hjärna. Edit: Sen är jag världens drama queen just i denna stund också.
Är det inte läskigt att blogga om detta? Ja, det är det. Men, jag har liksom prövat ALLA metoder att hantera det här. Allt ifrån att förneka att jag ens mår dåligt, då hamnade jag på akutens psykmottagning ett par gånger för att sitta och prata med en person mitt i natten som verkligen inte är intresserad eller ens orkar bry sig.
Till att prata med farbror doktorn som heller inte bryr sig. Orkar inte bry sig. Försöker men det slutar med att jag får en insomningstablett som får mig att vara som en zombie dagen efter.
Det måste hanteras, annars hade jag inte suttit här. Ja, just nu är det riktigt dåligt och jag önskar att jag hade haft telepatisk kontakt med vissa människor så jag kunde viska att jag behöver dom.
Att sitta och läsa Mästaren & Margarita mitt i detta kanske är inte det smartaste jag kunde göra heller. Med stora svarta katter som dricker vodka.
Eller, nu kommer tårarna. Gick inte att kämpa emot längre. Fast, jag försöker att göra det snyggt. Vad det nu spelar för roll. Ingen ser mig. Känns som att igen bryr sig, fast det har jag lärt mig nu stämmer inte riktigt. Det kommer mera mina änglar.
Fortsättning
Hittade lite mat i kylen som fungerar just nu (bönsallad + kyckling), nu är det inte lika grått i mitt huvud. Lite bättre. Lite bevis på att jag gärna ska ha mycket att göra, jag trivs med massa planer.