Tydligen så är min hjärna helt besatt på att jag aldrig ska vara riktigt nöjd. Att jag ska få kämpa med ALLT. Kämpar med att ha en ”typisk” inställning till mat. Kämpar med att ha en ”typisk” inställning till att somna. Kämpar emot att känna för mycket.
Jag som kan titta på ett par ögon, och bli typ helt kär i människan av bara det. Ok, kanske inte bara ett par ytterst läckra ögon. Kanske lite mer än så. Men, kämpa verkar vara ledordet i mitt liv.
Och ibland blir det bara för mycket. Jag orkar ibland bara inte. Ibland vill jag bara slänga mig på golvet inne på ICA och bara få en total härdsmälta. Att bara skrika rakt ut.
Just nu är den stunden ibland alldeles för nära. Den hänger där som en fuktig filt. Bara väntar på att tynga ner mig.
Men, har kommit på att jag faktiskt kan ta hjälp av andra. Det finns underbara människor i mitt liv numera. Du/Ni vet vilka du/ni är.
Det kan vara så enkelt som att ”klaga” på facebook. Att ta ansvar över hur jag mår. Inte att jag numera ser det som nåt jag direkt skäms över, det är en del av att vara jag.
Den underbara lätt struliga och lite knepiga människan Thea. Som gör misstag. Ibland många. Men, som ALLTID gör sitt bästa. Så, på sätt och vis är jag glad att jag måste kämpa då det har lett mig dit jag är idag. Där jag vill vara.