Livet är som en dans. Försökt spjärna emot. Dansa i min egen takt. Stelbent.
Utan att riktigt lyssna på musiken. Förbannat mig själv när jag snubblat på mina egna fötter. Förbannat dom runt omkring som så lätt flödar med.
Som så lätt kan lyssna på takten. Som vet hur dom ska flyta med. Flöda med. Skratta i stunden.
Medan jag febrilt och lätt panikartat försöker lyssna efter takten. Försöker hänga med i dansen. Som alla andra runt omkring bara flyter med i.
Sitter på sidan om. Tittar på de som så lätt följet takten. Försöker härma, men gör bort mig då jag inte hittar takten. Misslyckas. Gång på gång.
Åren går. Lyckas skala bort den skapelsen jag trodde att jag var. Till en person som måste hitta sin egen takt.
Sin egen metod att dansa med livet. Det trasiga finns ju kvar där. Oviljan att göra bort sig igen. Ytterligare en gång.
Djupa ärr som skaver. En önskan om så mycket mer. En önskan om att få det jag ser andra ha.