Så less på att ha såna problem med mat. Så less att det begränsar mig som det gör. Tårar som rinner över det jag skäms för.
Less på att inte orka med det jag vill. En stor del av mig vill bara sluta äta nu, men jag vet allt för väl hur destruktivt det är. Det har ju satt sina djupa spår. Min kropp har tagit rätt mycket stryk av det.
Less på vara så ensam. Less på att känna mig värdelös, då jag vet att jag inte är det.
Nu krävs all min envishet bara för att orka fortsätta. Att fortsätta vara. Finnas till.
Det jag vill. Finnas till. Lite till.