Kategorier
Theaismer

Oväntat ensam

Hade inte räknat med att bli ensam så här. Inte att det normalt får mig att tappa ”allt” som nu hände. Brukar mest bara fortsätta.

Jag ser det inte som en så stor grej. Vet att jag måste räkna med sånt. Trots det blev jag så extremt ledsen.  T.o.m mina inte så roliga tankar om självmord dök upp, det brukar vara ett tecken för mig att ta hand om mig lite extra.

Vilket jag redan har gjort. Har ätit och allt. Trots det så rinner tårarna, och jag jag fattar bara inte varför.

Är kanske bara lite känsligare än vanligt. Trodde att jag hade förberett mig för det mesta nu, tydligen hade jag inte gjort det. Men, nu blev det bättre bara jag tänkte igenom det lite.

Jag är känslig. Känsligare än jag vill erkänna ibland. Eller, typ jämnt och ständigt.

”Ensam är stark”, det är verkligen inte något som stämmer in på mig.

Tror att jag fortfarande håller på att landa i allt. Från just vem jag är, till vad jag gillar. Osv. Att få klara allt själv, det tar på en i längden.

Ni som har familj som ringer och frågar hur det är, förstå att det är en stor hjälp. Har själv inte upplevt sånt på närmare 30 år.

Vill bara inte vara ensam, men måste ju klara av det. Inte gå sönder i små små bitar. Även om jag nu mest bara är ledsen. Det går över. Jag inser det.

Kanske är lite konstig att jag bloggar om det, men det är ibland enda sättet att få ut det. Menat för mig själv, att få mig att komma ur det. Men, om det ger någon annan något alls så är det ju så klart en välkommen bonus.

Men, nu var det extra envist. Att komma fram till ”det blir bra sen. Världen går inte under”. Less på att klara av allt själv. Less på att ta ansvar.

Less faktiskt på att utvecklas hela tiden, även om jag inte kommer att tycka så när jag inte är ledsen. Men, det tar kraft. Det kräver mycket.

Jag är samtidigt så överglad att jag har lärt känna en massa underbara människor. Ibland blir det ju lite sorg att dom inte finns runt mig hela tiden.

Tror det är lite så nu, att jag saknar människor. Samtidigt är jag lite överkänslig. Men, vet och inser att det går över.

Stunden har en viss ”livslängd”. Bara att ta sig igenom det.

Det blir bra alla mina sötisar ❤

Edit: ja, det gick över. Och mycket fortare än väntat. Inte gå och hålla inne sånt där, då tar det ju så mycket längre tid innan det ”tar slut”.