Familj jag saknar

Familj jag inte har. Har varit rätt tufft i dag på mors dag, då min mor gick bort sommaren 1998. Juli 1998. 20 år sen nu. Även med bägge mina föräldrar vid liv så måste jag väl erkänna att jag inte riktigt känner igen mig i beskrivningen att vara nära sin familj.

Jag har nog i hela mitt liv känt att jag var/är på kanten. Inte så himla viktig. Kände mig så extremt ensam. Där jag satt ensam. Längtade efter människor. Kände mig lite självisk när dom/den är med sin familj. Då familj är viktig.

Kände mig bortskuffad av andra. Där andra kändes lite viktigare än mig. Vet samtidigt att det är lite ”tycka synd” syndrom också. Men, jag är ju väldigt  mycket känslomänniska. Väldigt väldigt mycket.

Samtidigt är jag i förändring. Är ibland tror jag för medveten om det.  Jag vet om att folk gillar mig. Jag vet om att jag rör andra. Att jag är viktig.

Just nu glömde jag bort att jag är viktig. Det försvann i självömkan. Att det gör ont. Men, det får göra ont. Det är inte farligt. Kan ju t.o.m lära mig nåt av det.

Att se och bli glad av att andra har en djupare kontakt med sin familj. Att det kanske kan bli så för mig en dag. Kanske då inte med min blodsfamilj, men den familj jag får bygga helt enkelt.

Sen är jag samtidigt mycket starkare än jag vill låtsas om ibland. Att det varje dag är lite av en kamp att vara det jag som är menad att vara.

Att bli tittad på då jag sticker ut så pass mycket som jag gör nu. Då jag kommer och är HELT rosa. Hörde ett fnys från en kvinna idag, så där ”men så där går väl inte?”. Och då återigen så får jag visa henne och världen att det minsann går. Och att det går väldigt bra.

Men, att vara stark är ju samtidigt att jag måste kunna vara svag också. Att kunna vara medkännande. Att kunna se andra. Där är jag fortfarande under utveckling. Vissa kan redan ”ansluta” till mig då dom känner av min energi. Dom fattar helt enkelt.

Men, jag kämpar vidare. Gråter en skvätt. Fortsätter. Det kommer en ny dag imorgon!

 


Publicerat

i

av

Etiketter: