Hur jag kom ut som transperson

Eller transperson* då jag ibland inte vill begränsa mig. Genderfluid fungerar, men ibland är det så ”trendigt”. Jag är mitt egna jag. Med min egen variant på just vad ”Kön” är. Samma sak när vi kommer till sexuell läggning, det är väl könet på människan inte direkt viktigt utan hur människan är under skalet. Hur det tänks. Hur livet hanteras.

Vissa delar nedan är omtolkade av tiden.

Ok, så hur kom du på att du är just transperson?

Det ska jag säga satt VÄLDIGT djupt inne. Under ca 20 års tid så kände jag att min person var ”konstgjord”. Att ”nån skulle komma på mig”. Fattade aldrig riktigt vad dom skulle ”komma på”. Det kom väl fram i nån skamfylld stund ibland där det sexuella var rätt pådrivande, men det doldes lika fort igen. Det var som att det var nån fetish eller nåt, som jag skulle gömma.

Har fragmentariska minnen av att jag var friare som barn, att jag var rätt ”yvig” med mina händer. Rätt feminin hur jag höll mina händer osv. Men, nånstans så trycktes det ner. Så där smäll på händerna, ”inte så”. Sen att jag har/hade en rätt effektiv förträngningsmekanism i min hjärna, det hjälpte inte.  Det blev väl för jobbigt, så det fanns inte.

För att i 20-års åldern komma tillbaka lite. Identifierade mig som ”gay/bisexuell”. Förstår nu just varför jag hade så knepigt med just vad jag gillade. Började köpa lite mer färgade kläder. Lila och så. Även om det i början på 90-talet gick ”an” för en man att ha just det. Började lite. Och tror att jag fick nån kommentar ”det ser bögigt ut”. Var inte direkt stabil då heller, så en sån kommentar satte igång att gömma det. Förtränga.

Det fanns inte. Skammen fanns där dock. Stark. Hade inte så många vänner då jag kände mig så himla ”utanför”. Att jag inte hade något värde. Att det jag tyckte och tänkte inte spelade någon roll. Jag kände hela tiden att jag störde andra. Att ”inte ska jag fråga det..”. Följt av en stark olustkänsla.

Åren går. Tankar att ta mitt eget liv var väl mer regel än undantag. Ville inte leva som jag var. Det gjordes några rätt tafatta försök att ta mig ”av daga”, dock så fanns det något i mig som bromsade. Något starkt djupt djupt djupt där inne. Ville leva, men ville det samtidigt inte. Sen att livet var rätt mörkt i övrigt kanske inte direkt hjälpte heller. Allt kändes rätt hopplöst.

Vi gör ett hopp fram till mitten/slutet av 2014. Ja. Jag skämtar inte. 2014. Då jag av någon anledning började måla mina naglar. Ja, ”Hon” kom fram lite ibland så där fetish-artat igen. Men, doldes igen lika fort. Men, just mina målade naglar började ta mer och mer plats. Något i mig som bara ville fram.

Hade samtidigt börjat hitta lite rätt i livet. Fått den hjälp och stöd som jag så starkt efterlängtade. Även om jag inte var direkt lätt att nå.

För lite kontext, så är/var jag en person som kan massor med saker. Det har varit en av mina överlevnadsinstinkter.

Så, hur kom du ut då?

Så när jag fick frågan om det var något jag INTE var bra på, förmiddagen den 17:e Mars 2015 så var mitt svar efter lite fundering ”att visa vem jag är på riktigt”. Eller nåt i dom banorna. Och inne i min hjärna så hade kugghjulen börjat.

Hade runt den tiden börjat titta på youtube klipp med just feminina män. Musikklipp osv. Det var NÅGOT som ville fram. Någon, skulle det visa sig senare.

Senare samma dag så kom ”jag är transsexuell” eller vad jag nu kallade mig just då. Det var inte direkt genomtänkt. Det var ren instinkt. Samtidigt det läskigaste jag har gjort i hela mitt liv.

”jag är fake”, det försvann typ samma dag. Det finns inte.  Jag skulle ju inte ha nåt annat namn sa jag rätt fort, för att sitta och leta namn EN dag senare. Tror namnet Thea kom fram den 18 eller 19:e mars, fast då kallades jag T. Då jag inte riktigt visste exakt hur jag ville att allt skulle vara. T eller Thea fungerar än idag.

Livet ändrar sig så gott som ögonblickligen. Bara att jag börjar acceptera vem jag egentligen är verkar sätta bollen i rullning. Bestämmer mig att det får ta den tid som det tar. Lila var färgen jag gick igång på då, för att nu ha ersatts av rosa. I kombination med grått och svart.

Börjar träna. Börja se saker ur dessa rätt ljus och vinkel. Accepterar mig själv. Håller det inte vidare hemligt, även om jag inte har kommit ut för hela världen än. Dom som behöver veta, dom vet. Vilket numera är dom flesta. Jag har slutat gömma mig.

Börja baka. Det visste jag inte om att jag kunde. Och sen började jag skapa. Konst. Jag som tidigare ALDRIG visste vad jag skulle rita, nu skapas det av bara farten.

Livet går bättre och bättre. Listar hur allt fungerar mer och mer, lär mig att ta saker och ting lite mer som dom kommer.

Det kommer att bli bra alla mina änglar. Alla ni som stöttat mig så mycket. TACK!


Publicerat

i

av

Etiketter: