Lite så där saliga röra som kommer fram ur mina fingrar nu. Bara känner att jag måste ventilera ur mig lite, innan det börjar äta på min själ.
Ja, är kanske lätt dramatisk just nu. Har varit hemma sjuk nu 8 dagar. Även om jag har haft lite interaktion med omvärlden så har jag mest haft sällskap av mina egna tankar. Kanske inte alltid av det glada och positiva slaget. Men, det jag nästan blir lite förundrad över, är att jag aldrig ifrågasätter att jag har kommit ut som transgender.
Det nästan förstärks och valideras mer istället, vilket är lite ”speciellt” då jag brukar tänka sönder ALLT bara jag får en chans. Men, Thea kan jag inte tänka sönder hur mycket jag är försöker. Den delen av mig är så äkta att argumenten fallerar.
Även om jag blir undrar vad som ska bli nästa steg. Om det ens kommer att bli fler steg. Ser många transpersoner som delar upp sig själv i två roller. En den vanliga som får gömma det jaget man verkligen vill vara, med dom fina kläderna med högklackat som pricken över i.
Så vill jag inte vara, vill vara en sammahållen person som är reflekterat det jag verkligen är. Ja, alla uppskattar inte sånt har jag märkt då jag ibland känner att jag måste framhäva det ”maskulina” i vissa situationer.
Har typ hela mitt liv tyckt att det manliga har varit lite ”barnsligt”, att dom ska hålla på som dom gör. Att framhäva hur macho dom är. Ja, jag ser mig ju inte som en av dom. Har aldrig gjort det. Hur dumma vissa ska vara med alkohol osv.
Men, just alkohol har jag tyvärr använt själv också. Även om det kanske inte är på samma sätt. Att visa upp mitt ärliga sanna jag är det mest skrämmande hittills i mitt liv. För tänk om folk inte gillar det, och där står jag blottad. Ja, en inte helt angenäm tanke kan jag tala om.
Men, har samtidigt börjat lära mig att lyssna på mig själv. Att jag får gå som jag vill. Att jag får klä mig som jag vill. Ja, det kan få reaktioner men det får jag ta då. Inte utgå ifrån att nåt kommer att hända.
Men, nu ska jag sova. Gott natt alla mina änglar.