Det där var ju mindre bra

Min far har fått för sig att han ska komma ner och hämta mig nästa Fredag. Där nånstans slutade jag andas och tårarna bara kom. Alltså: ingen i min familj vet än att jag har kommit ut. Sist dom såg mig så hade jag just kommit ut, och hade väl inte kommit direkt långt på min resa. Att sitta i en bil i FYRA timmar med min far är INTE vad jag ser fram emot nu. Jag kan inte gömma mig nu. Jaja, nu får det bära eller brista. Tyvärr tror jag inte att det kommer att gå direkt bra. Berätta måste jag. Försökte att skjuta på det så mycket jag kunde, men nu går det tydligen inte att skjuta på. ”är väl bara att gömma” sa en kompis en gång. Nä du, den människan jag blir då vill jag inte bli. Suck. Får lista ut nåt. Nu är den där gamla oron tillbaka.