Innan den 17:e mars 2015 så var jag en mycket instängd person. Mycket innesluten i mig själv. Kände hela tiden att jag var ”Konstgjord”. Inte på riktigt. Att jag spelade en roll. Som inte var på riktigt..
Gömde mig bakom saker. Gömde mig bakom kunskap som jag kände att jag skulle kunna (tilldelad ”man” som jag är var). Men, ville mer. Kände mer. En ”hon” kom fram lite fetish artat, för att genast gömmas djupare än innan.
Faller mer och mer in i att inte vilja leva. Fasaden blir skörare. Går sönder oftare och oftare.
Men, känner att det är något som vill komma fram. Någon som vill komma fram.
Börjar måla mina nagel nästan lite tvångsmässigt. Vill smycka ut mig. Vill vara nåt mer. Skyllde det på ”jag har inget hår, är ju så jag kan smycka ut mig”.
Börjar samtidigt kolla på könsöverskridande artister. Personer som inte passar in i en binär världssyn. Förstår mer och mer att det är där jag hör hemma. Att jag inte är cis-man, men det har jag nog vetat länge innan dess.
Sen hux flux så kom jag ut den 17:e mars 2015. Pang bom. Saker och ting vände sig 180 grader. Direkt. Samma dag. Samma ögonblick.
Nu var saker på riktigt. Lite skrämmande att visa upp det jag är. På riktigt. HON. Thea. Namnet kom dag två förresten, efter att jag sa ”nä, ska inte byta namn”. Men, jag kom på mig själv rätt fort ”du ska byta namn”.
Snabbspola fram till idag, nästan fem år senare. Så är det fortfarande det bästa jag har gjort.