Kategorier
Theaismer

Krash-boom-pang

Motgång som ledde till att jag bara slutade fungera. Sminket torkades ut genom tårarna. Såg bara det dåliga. Det negativa.

Du är dålig. Skada dig! Ät inte! Du är inte värd det”.

Använde ALLA metoder jag har för inte skära mig. Att inte skada mig.

”Nu äter du Thea. DU MÅSTE”

Gråter när jag skriver detta. Än är det inte över. Kör nåt mantra att det måste fixa sig. Det gör det. Det är inget som skadar mig. Det ger mig mer frihet.

Just där det blev problem. Och grundar sig i mitt gamla namn. Vi lämnar det där.

Haft sån oro i flera veckor nu, tror att det grundar sig mycket i julen. En högtid vi har blivit inpräntade sen späd ålder att det handlar om familj. Om att vara tillsammans.

Men, för mig handlar det om ensamhet. Jag säger att jag ”ska ta makten över det”. Men, jag är livrädd för att bli ensam.

Jag har ingen familj att fira med. Genom åren har jag blivit så besviken på min dröm om en BRA jul att jag inte vågar hoppas.

Besvikelse är som en röd tråd genom mitt liv. På mig själv. På livet. På min familj.

Men, jag vet att jag måste ta mig igenom det. Igen. En sak till.

”Bit ihop. Igen” är det som lyser igenom i mitt mantra.

Började äta kött igen då jag började känna samma ”du får inte” när jag kollade på kött på coop som när mycket tidigare i livet kollade på rosa kläder och smink.

Jag får. Jag kan. Jag vill.

Jag ska inte vara den som begränsar mitt liv. Ska det vara nåt som begränsar mitt liv så ska det vara en kraft utanför mig som jag kan kämpa med näbbar och klor emot.

Börjar reflektera. Börjar se saker i ett annat ljus.

Jag måste.