Trodde ju tidigare att jag gillar att vara ensam. Att det var något jag eftersträvade att vara. Vilket ju inte riktigt var hela sanningen.
Ensam blir en ju inte sårad, men samtidigt längtar en efter sällskap. Att inte vara ensam.
Jag är ju ett flockdjur. Jag gillar andra människor. Andra människors sällskap. Att inte vara ensam.
Har en jobbig morgon med många tårar involverade. Just kring ensamhet. Och tankar kring jobbig ämnen som självmord. Inte att jag tänker ta livet av mig, men att dom tankarna fortfarande finns där.
Att ämnet kommer så nära folk en ser på tv osv just tar livet av sig. Dom som verkar ha allt, inte har det. Tror att jag fortfarande inte riktigt har ”klurat” ut allt i livet, eller jag vet att jag inte har gjort det.
Alltifrån min kropp till relationer, relationer till andra människor har jag väldigt svårt med. TIll massa fler saker. Att jag har sånt komplicerat förhållande till mat. Att min hjärna verkar ha kopplat ihop att vara smal med att då kanske jag får mer uppmärksamhet. Kanske både bra och dålig uppmärksamhet.
Jag vet att jag är omtyckt, att folk gillar mig, men i min ensamma stunder så har jag väldigt svårt att se just det. Det är inte dom tankarna som kommer först, men väldigt ofta rätt långt in i det när jag är riktigt ledsen.
När jag har tänkt på att ”Thea, nu håller du på med dumheter. Sluta göra illa dig”. Först då kan jag se det. Fast, ett liv av ensamhet och självskadebeteende har väl satt sina rätt djupa spår.
Tre år av ute-ur-garderoben jämfört med 41 år i den. Sen, är jag ju inte där jag vill vara riktigt heller. Men, jag kämpar på. Måste. Det finns inget alternativ, då ingen kämpar åt mig. Jag är allt jag har.
Men, nu är det bara att kämpa på. Är rätt fint väder ute. Hade en bra dag igår. Allt suger inte.