127 minuter från mobilen. Från datorn. Från att vara nådd. Den enda tekniken på mig är en garmin sportklocka som håller reda på var jag har varit och hur lång tid jag har varit där.

Ingen musik i mina öron. Ingen mobilkamera att leta motiv till. Jag där och då. I stunden. I nuet.

På vägen som leder mig runt sjön. Stannar till och tittar på en fjäril. Fortsätter med minnesbilden av stunden. Av det vackra.

Doften av skogen. Vinden och värmen runt om mig. Minnet av fjärilen istället för att inte få bilden exakt som jag vill.

Efter 13655 totala steg är jag hemma.

Våga vara NU!

Märker att min världsbild blir mindre. Trots att jag är medveten om att jag blir rädd ute bland folk, så får jag ändå nästan panik.

Och det har verkligen börjat skrämma mig. Hur jag nästan springer hem. känner mig minst i världen samtidigt.

Obetydlig. Viruset är jag inte direkt rädd för. Men, min stigande ångest gör mig rädd på rikigt.

På något sätt lyckas jag hantera allt. Vi får se hur det här slutar.

Och då inte på ett bra sätt. Utan på ett trasigt sätt. Lyckades att nästan vrida min högra axel ur led för ett tag sen, efter dess så beter sig min rygg inte bra. Men, har fått som effekt att jag tänkt efter lite mer. Om hur jag är. Vad jag gör. Hur jag hanterar saker.

Ätandet går väl kanske inte så bra just nu, men jag gör vad och allt jag kan för att jag ändå ska äta. Och samtidigt försöka äta hyfsat. Och inte skräp, vilket är mycket lätt hänt.

Ta hand om er alla mina änglar

Innan den 17:e mars 2015 så var jag en mycket instängd person. Mycket innesluten i mig själv. Kände hela tiden att jag var ”Konstgjord”. Inte på riktigt. Att jag spelade en roll. Som inte var på riktigt..

Gömde mig bakom saker. Gömde mig bakom kunskap som jag kände att jag skulle kunna (tilldelad ”man” som jag är var). Men, ville mer. Kände mer. En ”hon” kom fram lite fetish artat, för att genast gömmas djupare än innan.

Faller mer och mer in i att inte vilja leva. Fasaden blir skörare. Går sönder oftare och oftare.

Men, känner att det är något som vill komma fram. Någon som vill komma fram.

Börjar måla mina nagel nästan lite tvångsmässigt. Vill smycka ut mig. Vill vara nåt mer. Skyllde det på ”jag har inget hår, är ju så jag kan smycka ut mig”.

Börjar samtidigt kolla på könsöverskridande artister. Personer som inte passar in i en binär världssyn. Förstår mer och mer att det är där jag hör hemma. Att jag inte är cis-man, men det har jag nog vetat länge innan dess.

Sen hux flux så kom jag ut den 17:e mars 2015. Pang bom. Saker och ting vände sig 180 grader. Direkt. Samma dag. Samma ögonblick.

Nu var saker på riktigt. Lite skrämmande att visa upp det jag är. På riktigt. HON. Thea. Namnet kom dag två förresten, efter att jag sa ”nä, ska inte byta namn”. Men, jag kom på mig själv rätt fort ”du ska byta namn”.

Snabbspola fram till idag, nästan fem år senare. Så är det fortfarande det bästa jag har gjort.

Jag är inte på långa vägar färdig än!

Från den som gav dig Bleh kommer nu Blah! Gissa vem som håller på att bli sjuk? Febrig. Känner mig som en urvriden wettex. Missar nyårsafton. Eller, jag missar upplevelse som var tänkt att ske innan på dan.

Blah. Det är som en något uppgiven Meh med lite ”är ju faktiskt sjuk”. Men, på ett sätt känns det ganska avkopplande. Ju inte mycket jag gör åt det. Förutom om att äta och dricka som jag ska.

Jag är en inte ensam. Blir påmind om det nu flera gånger per dag. Märker att jag är uppskattad, i ett ögonblick när jag verkligen inte uppskattar mig själv.

Inte att jag skryter om det, mera att jag försöker att påminna mig om det. Då det kommer stunder då jag VERKLIGEN behöver komma ihåg det.

Mitt gamla jag är ju inte bara dåligt. Det jag börjar lära mig. Sakta sakta.

Mer kommer.

Är i sånt otroligt konstigt läge nu. Vet inte om jag mår bra eller dåligt. Trots att jag är ganska lugn så märker jag att tillfällen som inte ska påverka mig, gör det väldigt mycket. Som att en flärp på en dragkedja fastnar, jag känner direkt hur jag jagar upp mig. På ett sätt som nästan känns maniskt.

Det underliga är att jag nästan kan ”sitta och se på”. Tårar som ligger alldeles för nära. Trots att det är ganska bra så verkar min hjärna leta efter dålig saker.

Mycket som känns så konstigt. Sen är jag rent allmänt i dåligt skick kring jul. Vet inte om jag håller på att ramla i bitar igen.

Har absolut NOLL tålamod märker jag. Tårar som bränner. I detta läget som jag brukar gömma mig, så långt in jag bara kan.

Lovar att jag inte ska göra nåt dumt nu.

Julafton avklarad. I år igen. Slapp vara ensam, även om det var min plan först men märkte ganska snart att det skulle vara en mycket mycket dålig ide.

Märker att jag gillar att åka hemifrån just den här dagen. Att göra nåt. Ska se till att det finns mer av en plan nästa år. Att göra det så underbart som jag vill. På mitt sätt. Som jag vill. Även om det kanske innehåller hämtpizza och en påse bridgeblandning.

Känner underbara människor. Så är det bara. Ni vet vilka ni är. Älskar er alla.

Så klart så löste det sig. Det jag fick sån panik runt. Men, genom att jag började tänka. Att jag använde alla mina metoder att komma ur mitt svarta hål.

Jag känner stödet från dom runt omkring mig. Jag känner att mina metoder ger mig ett lugn i stunden.

Jag kan

Motgång som ledde till att jag bara slutade fungera. Sminket torkades ut genom tårarna. Såg bara det dåliga. Det negativa.

”Du är dålig. Skada dig! Ät inte! Du är inte värd det”.

Använde ALLA metoder jag har för inte skära mig. Att inte skada mig.

”Nu äter du Thea. DU MÅSTE”

Gråter när jag skriver detta. Än är det inte över. Kör nåt mantra att det måste fixa sig. Det gör det. Det är inget som skadar mig. Det ger mig mer frihet.

Just där det blev problem. Och grundar sig i mitt gamla namn. Vi lämnar det där.

Haft sån oro i flera veckor nu, tror att det grundar sig mycket i julen. En högtid vi har blivit inpräntade sen späd ålder att det handlar om familj. Om att vara tillsammans.

Men, för mig handlar det om ensamhet. Jag säger att jag ”ska ta makten över det”. Men, jag är livrädd för att bli ensam.

Jag har ingen familj att fira med. Genom åren har jag blivit så besviken på min dröm om en BRA jul att jag inte vågar hoppas.

Besvikelse är som en röd tråd genom mitt liv. På mig själv. På livet. På min familj.

Men, jag vet att jag måste ta mig igenom det. Igen. En sak till.

”Bit ihop. Igen” är det som lyser igenom i mitt mantra.

Började äta kött igen då jag började känna samma ”du får inte” när jag kollade på kött på coop som när mycket tidigare i livet kollade på rosa kläder och smink.

Jag får. Jag kan. Jag vill.

Jag ska inte vara den som begränsar mitt liv. Ska det vara nåt som begränsar mitt liv så ska det vara en kraft utanför mig som jag kan kämpa med näbbar och klor emot.

Börjar reflektera. Börjar se saker i ett annat ljus.

Jag måste.